Helvetet Domsöndagen till ära

Domsöndag som det är kom helvetet upp vid kyrkkaffet. Det började med att jag sa att jag gillar Domsöndagen eftersom den sista domen talar om att det finns ett slut på ondskan. Gud kommer säga: Basta ya (nu räcker det)! Det ska bli slut på skiten, på ren svenska!

Då sa Kristin, prästen i byn något intressant jag aldrig tänkt på: “Om helvetet är människor som brinner och plågas i evighet så är det ju inte slut på ondskan.”

Det är en intressant tanke. Många kanske har tänkt mer på det här än mig, men det får mig att fundera på vad är då helvetet? Om det är som Kristin nämner, som ju skrivs om i Bibeln, en evig pina, så har jag svårt att inte hålla med Kristin – visst lidandet finns inte i himlen, men ändå i tillvaron.

En tanke som jag har om helvetet, och jag har verkligen inte funderat så mycket på denna fråga, är att: om inte Gud finns där så finns där inget liv. Om det inte finns liv så är det ju inte en tillvaro. Det blir ett intet.

Det kanske är en enkel lösning för att slippa tanken på evig pina, men samtidigt så gör det mig väldigt ont. I jämförelse med evigt liv så är det ju en gigantisk skillnad!!!

Mitt påstående om att helvetet är ett intet säger ju att de som säger att allt tar slut när man dör, har rätt, om de valt att inte leva med Gud.
Min älskade pappa är vad jag vet en av dem som tänker så.

Jag blir nästan deprimerad av tanken att det finns människor som inte vill leva så länge det bara är möjligt, även om det på ett sätt kostar allt att ge sitt liv till Kristus och ta till sig Hans erbjudande om evigt liv.

Herre,  hjälp oss att prata om domen och döden&livet på ett sätt som berör och som är förståeligt.
Hjälp oss att tala om nåd, och förlåtelse för allt. Absolut allt!
Hjälp oss att berätta med ord och handlingar att det aldrig är för sent så länge vi lever här på jorden.
Hjälp oss prata om himlen och helvetet utan att skrämmas.
I Jesu namn.
Amen.

Ännu en lögn avslöjad

Mycket av mitt själsliv går ut på att avslöja lögner jag samlat på mig genom livet. De kan ha kommit från min familj, många från skoltiden då jag hörde många mindre uppmuntrande saker sägas om mig, några från arbetslivet och några från olika kristna sammanhang jag varit i.

Idag när jag hörde jag en låt i UnderbaraClaras Sommarprogram i P1 insåg jag att det fanns en till att avslöjas.

My worth is not determined by the price of my clothes

Detta är nåt jag trott länge – att jag är mindre värd i andras ögon om jag har billiga kläder.

Det är något som följt med mig sen skoltiden. Jag växte upp i ett område där minst en tredjedel av klassen hade riktigt gott om pengar. Att ha de rätta märkena var väldigt viktigt, för att säga det snällt. Minns att jag ärvt en tröja av min kusin Lena. Det var en rosa collegetröja med halvpolo och dragkedjor, många tonåringar skulle nog ge mycket för en sån nu.

Jag tyckte att den var ganska snygg, den var annorlunda. Samtidigt skämdes jag för den. Det var inte en mörkt marinblå Aqua Limone tröja som jag kanske egentligen hade velat ha. Det var inget någon annan hade, men kanske framför allt, den var inte nyköpt. Åh vad jag skämdes, och samtidigt älskade jag den där tröjan. Den var ju så fin, och så var den ju från min favoritjejkusin (jag har bara en)!

De senaste åren har jag funderat på det här med konsumtion, både på grund av min begränsade köpkraft och ur ett miljöperspektiv. Trots att jag ibland kan önska mig nya klädesplagg är jag glad att jag inte använder mer av jordens resurser för att konsumera för konsumerandets skull.

För att återgå till lögnen. Jag skulle vilja säga att den bara hör hemma i min grundskoletid. Men det stämmer inte. Jag vet att jag tänkt liknande tankar så sent som senaste veckorna. Jag grubblade väldigt mycket på om jag kunde ha mormors fina klänning på ett bröllop (och kände mig jättefin!). Funderade så sen som idag; “Kan jag verkligen med att handla shorts på second hand?”

Nu är jag glad att jag kan säga att den lögnen är avslöjad. Mitt värde har jag i att jag är skapad till Guds avbild, och har inte ett dyft med prislappen eller åldern på mina kläder att göra!

Vad kan vi göra för våra äldre?

Ser denna film om hur människor bemöter äldre i Thailand och undrar vad vi skulle kunna göra för äldre i Sverige.

Berörd

Är berörd av avslöjandena som kommit de senaste dagarna om de övergrepp som Viljo Nousiainen utsatt flera barn och ungdomar för. Det var bara några veckor sedan som jag läste en gammal artikel där flera talade om att det var synd om Viljo för att han inte fick den uppmärksamhet för sin yrkesskicklighet som han borde fått. Att han dog ensam och fattig.

Ingen klagar ju nu på denna yrkesskicklighet, men hans eftermäle blir nu ett helt annat.

Anledningen till att jag läste den äldre artikeln var att jag Googlade min släkting Pelle Crona som fortfarande jobbar för ÖIS. När jag gjorde det samma idag hamnade jag på en intervju på TV4Play. Det var inte roligt att se Pelle sån. Pelle är en mycket passionerad och ärlig man.

Det är verkligen starkt av Patrik, Christian och Yannick att gå ut med detta. Emanuel Karlsten gjorde mig uppmärksam på Yannicks tweet i morse. Ärligt och starkt!

Patriks fråga om vad man gör för att detta inte ska hända igen är ju den mest konstruktiva. Men den är inte lätt. Jag som är aktiv som ledare på ungdomsläger inser vikten av utdrag ur polisregistret. Det har efterfrågats förut, men i ärlighetens namn har jag inte lämnat in någon. Jag tänkte att det inte behövdes för jag har ju varit ledare så länge där förr. Men det är ju i sammanhanget totalt ointressant. Inslaget från 19Nyheterna fick mig att besluta mig för att skaffa ett sådant, och ha det redo när det behövs och på så sätt vara en förebild för andra ungdomsledare, både dem som inte har något att dölja och för dem som inte bör vara ledare för barn och ungdomar utan ägna sin fritid åt något annat (och söka hjälp). Vi människor är inte perfekta, och alla har något att ge. Men vi måste inse våra egna begränsningar och inte utsätta oss själva eller andra för risker för övergrepp.

Men jag tror också att vi alla behöver vara mer uppmärksamma, särskilt när det gäller övernattningar, särskilt när det gäller beroendeställningar och som Patrik sa “nån som har alla de senaste dataspelen” eller något annat som barnen/ungdomarna eftertaktar. Vi är alla beroende av varandra. Vi kan alla göra skillnad, både för ont och för gott.

 

GP

Hungrig

Har en människa samma värde om hon är hungrig?

Ser vi i den rika delen av världen (ja, nu menar jag rika) ner på människor som inte kan äta sig mätta?

Tror vi någonstans inom oss att de, på något sätt, satt sig i den situationen själva?
I den rika delen av världen är det kanske så för de flesta som räknas som fattiga. Olika personliga beslut har lett till vissa konsekvenser. Jag menar inte att alla beslut har varit enkla att ta eller att allt är svartvitt, inte heller att det skulle vara rätt att se ner på någon människa för de beslut hon tagit.

Jag vill bara sätta igång tankeförmågan som gör att vi gör allt vi kan för att utrota världens hunger.

En människa är inte mindre värd för att hon går och lägger sig hungrig.

Integritet i sociala medier

Idag gav Darlene Cunningham (en av UMUs grundare) och hennes son David ett budskap till hela organisationen. 23 olika platser var sammankopplade via videokonferenssystemet GENESIS + att många kollade direkt på webben.

En av de saker de pratade om var integritet i sociala medier, och vikten om att prata om den och undervisa om vikten av att tänka efter före  man publicerar något på nätet, om det är så lite som en Facebook kommentar.

Några saker som slog mig av det de sa var:

• * Allt som läggs på Internet finns där för evigt. Det är lätt att tänka att bara för att jag kan ta bort en kommentar, som man för övrigt inte kan själv på Facebook med de nya kommentarerna, så är det jag som har makten över det jag skriver, men det är ju inte helt sant. Jag är inte tekniker ut i fingerspetsarna så jag kan inte förklara hur du skulle kunna läsa t.ex. ett inlägg som jag tagit bort härifrån min blogg. Men det skulle förvåna mig om man inte kan det. Tekniken är uppfinningsrik!
  Frågan vi får ställa oss själva blir ju: vad vill jag lämna efter mig? Vad vill jag ska finnas att minnas mig för och i slutändan, vad är jag redo att stå för?
• * Allt vi skriver kan nå den publik vi skrivit för, de vi skriver om och andra okända läsare. I de allra flesta fall kan alla läsa det som skrivs på Internet, inte bara de människor vi skrivit det för. Om vi nämner någon person eller organisation är det lätt för andra att Googla det och läsa vad vi skrivit. Detta är jätteviktigt att komma ihåg!
  Inom en missionsorganisation som UMU så är det ju självklart att vi tänker på detta när vi refererar till missionärer i länder där det finns människor som inte tycker att det borde finnas missionärer där. Våra ord kan riskera vår vänners säkerhet. Vi kanske använder kodspråk eller undviker att skriva om vissa saker, men tänker vi alltid på det i vår vardag?

När jag lyssnade på Darlene och David funderade jag på hur detta gäller mig. Har jag några vanor jag måste ändra?

En vana som jag är glad att jag har är att jag sällan läser kommentarerna till artiklar eller blogginlägg, de bloggar jag läser kommentarerna på kan jag räkna på ena handens fingrar. En av anledningarna till att jag har denna vana är att jag inte orkar använda den energi som det tar att bli upprörd över vad folk skriver, om de nu skulle skriva något jag skulle bli upprörd av. Jag tror att det är en god vana att välja vad man tar in, det gör det lättare att kontrollera vad som kommer ut. Jag säger inte att man alltid ska stryka sig själv medhårs och bara läsa sånt man redan vet att man gillar. Man kan bli väldigt inskränkt då. Men samtidigt så ska man akta sig för situationer där man blir så provocerad att man vill spy galla över allt som kommer i närheten. Det är ju inget att eftersträva.

En annan vana jag har är att akta mig för att reagera för snabbt, vilket ju i och för sig har en stor baksida: en ganska inaktuell blogg… Men hellre producera genomtänkta inlägg än släppa iväg texter som sårar människor. Kommunikation är svårt nog. Den bör vi hantera med största möjliga varsamhet.

Det här var mina tankar denna kväll angående integritet i sociala medier. Gud välsigne dig och din kommunikation!

Helig Ande

Vi ska ha Alpha dag om den Helige Ande i EFS Stora Skedvi på söndag. Därför valde jag att lyssna på en podcast där Maureen Menard talar om den Helige Ande (YWAM Lausanne Podcast).

Nånstans mitt i, det är långt ifrån hennes huvudpoäng, nämner hon att när den Helige Ande kom som tungor av eld på Pingstdagen så kom den över alla (Apg 2:1), inte bara över de 12 som jag fick lära mig i söndagsskolan (önskar att jag hade det fina vykortet nu). Det står att Alla var samlade, gången innan som beskriver vilka dessa Alla kan vara (Apg 1:13-15) så är det de tolv, kvinnorna och Jesu mor – sammanlagt 120 pers!

Men det innebär ju också att det inte bara var över de 12 som den Helige Ande visade sig tydligt över, utan alla 120, även kvinnor. Detta är på ett sätt verkligen inget förvånande. Profeten Joel hade förutsagt det fyra hundra år tidigare (Joel 2:28), men det är ändå stort, jämfört med den bild jag alltid förstått tidigare, inte bara i söndagsskolan… Vi får be om mer av det Joel förutsade, Guds Ande över Hans söner och döttrar!

Ansvar?!

Jag blir fullständigt vansinnig när folk tar tillbaka ansvarsuppgifter. Fullständigt tokig. Jag blir så arg så jag kokar. Det är inte kärlek, om man inte bett om det själv så klart men det är ju en annan sak. Det är inte att ge människor dess rätta värde utan att ta det ifrån dem. Vi är inte det vi gör, jag vet, men att säga: jag gör detta bättre, efter att ha delegerat något är vedervärdigt!

När ledare gör det visar de att de värderar sitt eget ledarskap och sin egen stolthet över slutresultatet högre än sina medarbetare.

Varför reagerar jag så här?
Dels tror jag att det finns en rädsla hos mig att jag har gjort något liknande, eller i alla fall kan frestas att göra det. Tror också att det kan finnas sådana känslor från min uppväxta, att pappa alltid gjort det som behöver göras och inte så ofta låtit mig lära mig själv, med ett annat resultat än hans. Jag vet att Han inter menar något illa, men jag tror att det kan vara en av anledningarna till att jag reagerar som jag gör idag.

När vi delegerar till någon annan måste vi alltid vara beredda på att det inte blir exakt som vi vill, men det kan bli bra ändå! Vi människor är skapade för att vara beroende av varandra. Vi är inga öar!

Integration

Få saker får mig så engagerad som migrations- och integrationspolitik. Därför blir jag helt lycklig och tårögd när jag läser Carl-Henric Jaktlunds blogginlägg Integrationsnyckeln idag.

Han beskriver hur församlingen han växte upp i har integrerats de senaste åren, och vilken glädje det är för alla inblandade. Samma process har jag sett i flera församlingar häromkring, särskilt i Pingst församlingen i Säter. Det är en väldigt öppen och välkomnande församling. Jag blev alldeles överväldigad när jag var där på en ungdomssamling häromsistens. Det var verkligen öppna famnen för alla som kom, oavsett bakgrund och kyrklig (o)erfarenhet. De har gjort ett val att vara en öppen församling och många har hittat sitt andliga hem där, särskilt flera afrikanska familjer. Det har välsignat församlingen mycket – det ger liv och avspeglar mer av vem vår Gud är!

Själv har jag glädjen att möta många nysvenskar, och många som hoppas kunna bli det, på internationella caféet i Hedemora, vilket är ett samarbete mellan asylsökandes förening och Vasakyrkan. Varje torsdag samlas människor av olika ursprung och pratar svenska, så gott man kan, och delar livet tillsammans. Flera har hittat andra gemenskaper, både i församlingar och andra föreningar genom detta.  Det är fantastiskt, de allra flesta gånger! Självklart finns även svåra stunder, stunder där man önskar att man vore allt annat än svensk med tanke på hur vårt land behandlar människor, men det ger också möjlighet att be för Migrationsverket och dess medarbetare.

Upprörd

Har läst vad Andreas Nilsson skrivit om tågolyckan på Stockholms Central på Alla Hjärtans Dag.

Läs det, alla artiklarna sen 14/2! Det är väl värt din tid.

När jag igår berättade om det för en kompis försökte han först lugna ner mig och sa att det kanske bara var en olycka och att man kanske inte alltid måste hitta syndabockar (vilket nog egentligen fick mig att bli ännu mer upprörd, gott att det är en god vän så att jag inte blev arg!). Men när han läst sa han att det stod mycket intressant i bloggen, vilket antagligen betyder att han också fick sig en tankeställare.

Det finns mycket som upprör angående denna olycka, många olika orsaker till att det blev som det blev och olika saker som hände efter som kan vara svårt att förstå. Men där fanns också en räddande ängel som med stor säkerhet räddade Therese liv.

Tack Gud för Din omsorg! Vi ber om att allt görs för att något sånt här aldrig ska hända igen. Amen!