Jag var där – rapport från "Kärlekens mässa"

Tyvärr kan jag inte ge en fullständig rapport för jag kom 8 minuter sent för jag satt och läste artikeln i Dagen (!)

Bakgrunden till mässan, som jag har hört den, var att kontraktsprosten i Stora Tuna kontrakt ville att alla församlingar i kontraktet skulle ha en förbönsgudstjänst i samband med kyrkomötets beslut om samkönade äktenskap. Säters församling och Susanne Håkansson var från början de enda som tackade ja. Flera präster från grannförsamlingarna anslöt sig senare. Det sas från början att det skulle vara en Regnbågsmässa. Varför namnet ändrades vet jag inte.

Temat för mässan var Kärleken, mycket utifrån 1Kor13, och mottot var: ”Överallt där kärlek sker, där sker någonting heligt.”

Det går ju att förstå det resonemanget på ett sätt. Gud är kärlek och Gud är helig, då måste ju kärleken vara helig.

Gud=kärlek+helighet
=kärlek=helighet

Och på ett sätt är det ju sant! Gud är helig och kärlek. Men det skulle ju i så fall vara lika sant att den människa som älskar är Gud, eller?
Ett annat problem med denna teologiska ekvation att i detta sammanhang, när det uppenbarligen inte bara handlar om plationisk kärlek, är att det handlar allt för nära grekisk tempelprostitution. Där man hade sex för att komma närmare det gudomliga, blidka gudar/gudinnor. Kanske blev denna tanke påhejad av Säters kyrkas grekiskinspirerade arkitektur, men mina tankar gick direkt till Artemistemplet i Efesos.

Susanne inledde sin predikan med en stor och uppmuntrande sanning: frågan om samkönade äktenskap handlar inte om människans värde; Vi, alla människor, har vårt lika värde för att vi är skapade av Gud!

Hon avslutade sin predikan med att säga att vi var samlade för att be för kyrkomötets ledamöter och för beslutet som ligger framför. Men jag hörde inte att någon gjorde det högt, och det stod inget om det i agendan, som annars hade skrivit ut alla böner (en fin agenda!). Det kanske var det folk bad för själva vid ljuständningen.

Min första reaktion efter mässan var: ”Intressant teologi!”
Det här handlar egentligen inte så mycket om äktenskapet, utan mer om hur vi ser på Gud och oss själva i ett större perspektiv. Äktenskapsfrågan är bara toppen av isberget. Men det kommer jag behöva mer tid att tänka över, innan jag publicerar mina tankar här.

Allt gott till er alla!

Förlåtelse

Förlåtelse var det en talare som talade om igår.

Jag blev väldigt ”provocerad”. Inser hur viktigt det är, för min skull, för Guds skull och för människor runt omkring mig. Inte bara de som behöver min förlåtelse, utan även andra som behöver se att det går att leva i förlåtelse, att vi kristna kan leva i förlåtelse.

Vad hände i Uppsala?

Jag tillhör dem som blev ärligt glad när Anders Vejryd valdes till ärkebiskop i Sverige.

Detta grundades på hans internationella engagemang och att jag av egen erfarenhet vet att han är en trevlig person, en ”people person” som man säger på engelska. En sån som verkar ha ett genuint intresse för varje människa han möter.

Jag visste också, av egen erfarenhet, att han var något kylig gentemot det karismatiska i vår kyrka och att han ansåg att min tro var något naiv. Det jag kan vara ödmjuk nog att erkänna, dock med vissa reservationer om vad i min tro han anser vara naivt (om det handlar om vad Gud är kapabel att göra eller inte).

Jag visste inte vart han stod i alla teologiska frågor, men jag såg hur han arbetade i stiftet och förstod det som om han var bra på att respektera och kompromissa på ett sånt sätt att ingen blev trampad på.

Frågan är vad som händer nu?
Helt plötsligt skall äktenskapsfrågan drivas igenom så snart som möjligt (trots oenig läronämnd). Det är väldigt konsitgt, även i demokratisk synvinkel, hade det inte varit bättre att sjuta upp det ett år och låta medlemmarna bestämma vad de tycker genom utslaget av årets val? Det hade antagligen höjt röstdeltagandet. Nu var det ju ännu mindre anledning att rösta – beslutet är ju så gott som taget.

Men frågan är ju varför detta kommer så snabbt? Enda förklaringen är ju att lobbyister för samkönade äktenskap har omgett ärkebiskoppen för att påverka honom. Vilket är logiskt om man vill få till en förändring. ”Man blir som man umgås” är ju ett ordspråk som finns i många både sakrala och profana versioner.
Men jag tror att det kan finnas fler förklaringar, även om jag kan vara ute på lite djupt vatten eftersom jag inte vet exakt vilka kretsar ärkebiskop Anders rör sig i, så här får jag försöka se på min bild av kyrkans liberalare delar i allmänhet. Hoppas att jag lyckas förklara mig.

På senare tid har jag lärt känna någon som nyligen lämnat en sekt. Det gör att jag har tänkt en del på det här med sekteristiska tendenser. En tanke som slått mig i det är det val som Svenska kyrkan nu gör, om hon beslutar sig för att förätta samkönade äktenskap, är att avskilja sig från större delen av kristenheten på ett näsan formellt sätt. Men frågan är om det inte redan skett tidigare?

Eller, jag har ju aldrig sett många av dem som kallar sig liberala på ekumeniska samlingar, inte ens på Jesusmanifestationen som skulle vara för hela Sveriges kristenhet ville de vara med?! Det gör mig så ont!
Det har funnits en separation mellan liberala delar av Svenska kyrkan, inte hela, och resten av kristenheten, både nationellt och internationellt. Man har valt att inte mötas, inte i stora skaror i alla fall.

Att avskärma sig på detta vis gör ju att man bara hör sina egna åsikter, från olika munnar, och gräver sig djupare och djupare bort ifrån resten av kyrkan, som står hyfsat mycket på samma plats som hon alltid varit.

För att återgå till huvudargumentet för samkönade äktenskap: Självklart är kärleken det viktigaste! Men inte bara kärleken från Gud, utan även kärleken till Gud.

 

Stefan Gustavsson skriver så bra angående att kristendomen inte handlar om pionjärarbete (att bryta mark) som ärkebiskopen nu talar om utan att följa Jesu fotspår, Han som sa ”Följ mig!”:  

”Man bryter inte ny mark; man har bara valt att följa nya röster.

Att vara kyrka betyder att tillhöra vår Herre (Kyriakos!)

Liberalism i kyrkan

Ett samtal idag blev värt att skrivas ner:

M: Tycker du det finns präster i sv kyrkan som är för liberala?

Carleb: Ja. det finns.

M: På vilket sätt tycker du det inte är bra?

Carleb: I viljan att dela med sig av Gud vattnas budskapet ut. Folk får något, men det leder inte alltid till Gud.

Homosexualitet

Det är en fråga jag brottats med förut, men aldrig på det här sättet. Under min tid i ”Festivalkyrkan” på Peace&Love i Borlänge kom denna fråga upp i varje seriöst samtal ”Men vad tycker du om homosexualitet då?”

Senast jag brottades med frågan var det ur synvinkeln: ”Hur kan jag säga att min killkompis inte får längta efter en grabb när jag gör det?” -mer ur ett rättviseperspektiv. Nu är det ur ett teologiskt perspektiv: ”Hur kan Gud vara god om Han inte tycker att man får älska och ha en relation med vem man vill?”
Självklart kan man älska, och älska är inte bara sex, men frågan är: Hur kan en trygg kärleksrelation vara fel?

I samtal hör jag mig själv säga de argument jag hört för; att homosexualitet då Bibleln skrevs var mer tempelprostitution och pedofili. Att Gud skulle vara emot det är självklart, detbehöver inte diskuteras. Vad säger Han då om trygga relationer mellan människor av samma kön som upplever kärlek och attraktion till varandra?

Är det en brustenhet som några säger, en del av arvsynden, som en mutation i samhället? Hur hänger det ihop?

Teoidice-problemet har blivit förvänt. Människors största fråga handlar inte om ondskan i omvärlden utan om sig själv eller sina nära. ”Me-we-kulturen”.
På ett sätt är det underbart att människor bryr sig om sina medmänniskor!!! Men, det blir så tragiskt när det kommer i vägen för människor att lära känna Gud.

Min summering just nu blir att jag ändå får stå på det Guds ord säger, men jag kommer fortsätta prata med Gud om det, för att verkligen förstå vad Han menar!

Reagera på synd

Läs

Mark 9:42-50

Reflektera

En bibeltext som jag ofta stutsat på är när det står om att vi ska hugga av händer och fötter, och riva ut ögon om de får oss att göra något som är fel (Markusevangeliet 9:42-50).

Vi kan väl fundera lite på det här:
Hugga av händer och fötter? Första bilden blir ju väldigt blodig. Det är så väldigt drastiskt! Vad kan Jesus mena med det där egentligen? Han måste ju mena vårt bästa, och självklart menar Han inte detta i bokstavlig mening – att vi ska hugga av oss handen för att vi slagit någon eller tagit något eller gjort något annat dumt! Det får vi aldrig tro. Men Han vill att vi skall göra något drastiskt åt det som är fel och inte bara undvika problemet och låtsas som ingenting. Det löser igna problem utan tar oss bara djupare ner i synden för det gör att vi skapar massa lögner och annat dumt för att dölja det vi gör. Dessa lögner bygger upp murar runt omkring oss. Det är inge bra!

Därför måste vi reagera när vi ser synd i våra liv, det kan vara svårt, men ett måste för att vi och andra människor runt omkring oss ska må bra. Synd påverkar alltid andra människor, på olika sätt. Jag har själv märkt att jag t.ex. inte mår bra av att kolla för mycket på romantiska komediserier (rom-com), då tänker jag jättemycket på det här med relationer och tycker synd om mig själv. Det ärar inte Gud att jag sitter och tycker synd ocm mig själv och därför är det synd. Så att inte titta på rom-com är ett sätt för mig att reagera mot synd, även om det självklart finns många bra att göra det.

 

Reagera

Fråga Gud vad Han vill att du ska ”hugga av” i ditt liv.

Gör upp en plan för hur du ska göra det.

Om du vill, skriv en lapp och ge det till en kompis, för att någon annan ska veta om det och kan hjälpa dig.

 

Be

Be att Gud ger dig kraft att ta dessa steg, att reagera på allvar mot sånt som är fel i ditt liv.

Konst och Propaganda

Jag har ikväll tittat på programmet Sverige på svt.play. Där fanns en intervju med Elisabeth Olsson-Wallin. Journalisten citerar nån som sagt såhär om Elisabeths utställningar:

“Det här är inte konst, det är propaganda”

Mina frågor blir:

Kan konst nånsin inte vara propaganda?

Är konst inte alltid propaganda?

Konst, i alla dess former är människors sätt att uttrycka sig – sånt man sett, sånt man önskar se, sånt man tycker är vackert, sånt amn hatar, sånt man vill dokumentera, sånt man vill reagera emot genom att synliggöra det så att andra kan känna samma hat mot det förhatliga. Om man ser till Elisabeths utställningar som “Ecce” Homo och “In hate we trust” så är det tydligt att det är just det hon gör, och det håller hon själv med om, ville bara säga det så att ni vet att jag inte förvränger det hon sagt.

Nu…

… är jag medlem i EFS!

Jipiie!

Förebild

Jag kan inte låta bli att lägga in en liten blänkare om vad Carl-Henric Jaktlund skrev idag om Tuva Novotny.

Tuva talar om för alla tidningar hon skall jobba med att hon inte vill sminka sig mer än vanligt och inte ha på sig kläder hon inte skulle haft till vardags för att inte öka den ytliga skönhetshypen i vår värld.

”Det kan verka naivt att tro att man kan göra skillnad, men detta är något jag uppriktigt ser som mitt ansvar. Kära hälsningar. Tuva”

Så bra!

Vi måste alla inse och ta ansvar för att vi alla är förebilder för varandra, egenligen alla som ser oss, hör oss eller hör om oss på ett sätt eller annat. Varken vi vill det eller ej så påverkas vi hela tiden av vad vi ser och hör – varför är det då så svårt att fatta att vi som syns och hörs (även utanför media!!) även påverkar andra? Är det någon form av falsk självbild som gör att vi inte tror att vi är viktiga för någon annan, att vi inte är något att lyssna på? Eller tror vi inte att vi som enskilda människor gör skilnad?

Det är så fel, det märker man lätt om man bor med andra människor. En persons ovana blir väldigt lätt allas… Därför måste vi vända på det, som Tuva och använda vårt ansvar till något positivt! Vi skall göra världen vackrare, men med andvar!

Idag fick jag en förebild till – Tuva Novotny. Carl-Henric Har varit det länge. Men tack för att du skrev detta!

Uppdatering:

Daniel Astgård skrev i torsdags ett citat som stämmer så bra in på detta:

”Example is not the main thing in influencing others. It is the only thing.”

Albert Schweitzer

Min kallelse

Av en händelse blev jag idag påmind om min kallelse, hämtad från en låt:

I’m gonna be a history maker in this land.
I’m gonna be a speaker of truth to all mankind.

Detta är inte hela min kallelse, och inte bara min. Men det var vad min DTS (Restenäs 2003) kallades (History Makers) och jag har valt att ta det till mig, och det tror jag är viktigt. Så mycket av det vi gör påverkas av hur vi tänker om oss själva. Om jag ser mig själv som en History Maker så kommer jag också att vara en!