Homosexualitet

Det är en fråga jag brottats med förut, men aldrig på det här sättet. Under min tid i “Festivalkyrkan” på Peace&Love i Borlänge kom denna fråga upp i varje seriöst samtal “Men vad tycker du om homosexualitet då?”

Senast jag brottades med frågan var det ur synvinkeln: “Hur kan jag säga att min killkompis inte får längta efter en grabb när jag gör det?” -mer ur ett rättviseperspektiv. Nu är det ur ett teologiskt perspektiv: “Hur kan Gud vara god om Han inte tycker att man får älska och ha en relation med vem man vill?”
Självklart kan man älska, och älska är inte bara sex, men frågan är: Hur kan en trygg kärleksrelation vara fel?

I samtal hör jag mig själv säga de argument jag hört för; att homosexualitet då Bibleln skrevs var mer tempelprostitution och pedofili. Att Gud skulle vara emot det är självklart, detbehöver inte diskuteras. Vad säger Han då om trygga relationer mellan människor av samma kön som upplever kärlek och attraktion till varandra?

Är det en brustenhet som några säger, en del av arvsynden, som en mutation i samhället? Hur hänger det ihop?

Teoidice-problemet har blivit förvänt. Människors största fråga handlar inte om ondskan i omvärlden utan om sig själv eller sina nära. “Me-we-kulturen”.
På ett sätt är det underbart att människor bryr sig om sina medmänniskor!!! Men, det blir så tragiskt när det kommer i vägen för människor att lära känna Gud.

Min summering just nu blir att jag ändå får stå på det Guds ord säger, men jag kommer fortsätta prata med Gud om det, för att verkligen förstå vad Han menar!

Konst och Propaganda

Jag har ikväll tittat på programmet Sverige på svt.play. Där fanns en intervju med Elisabeth Olsson-Wallin. Journalisten citerar nån som sagt såhär om Elisabeths utställningar:

“Det här är inte konst, det är propaganda”

Mina frågor blir:

Kan konst nånsin inte vara propaganda?

Är konst inte alltid propaganda?

Konst, i alla dess former är människors sätt att uttrycka sig – sånt man sett, sånt man önskar se, sånt man tycker är vackert, sånt amn hatar, sånt man vill dokumentera, sånt man vill reagera emot genom att synliggöra det så att andra kan känna samma hat mot det förhatliga. Om man ser till Elisabeths utställningar som “Ecce” Homo och “In hate we trust” så är det tydligt att det är just det hon gör, och det håller hon själv med om, ville bara säga det så att ni vet att jag inte förvränger det hon sagt.

Nu…

… är jag medlem i EFS!

Jipiie!

Förebild

Jag kan inte låta bli att lägga in en liten blänkare om vad Carl-Henric Jaktlund skrev idag om Tuva Novotny.

Tuva talar om för alla tidningar hon skall jobba med att hon inte vill sminka sig mer än vanligt och inte ha på sig kläder hon inte skulle haft till vardags för att inte öka den ytliga skönhetshypen i vår värld.

“Det kan verka naivt att tro att man kan göra skillnad, men detta är något jag uppriktigt ser som mitt ansvar. Kära hälsningar. Tuva”

Så bra!

Vi måste alla inse och ta ansvar för att vi alla är förebilder för varandra, egenligen alla som ser oss, hör oss eller hör om oss på ett sätt eller annat. Varken vi vill det eller ej så påverkas vi hela tiden av vad vi ser och hör – varför är det då så svårt att fatta att vi som syns och hörs (även utanför media!!) även påverkar andra? Är det någon form av falsk självbild som gör att vi inte tror att vi är viktiga för någon annan, att vi inte är något att lyssna på? Eller tror vi inte att vi som enskilda människor gör skilnad?

Det är så fel, det märker man lätt om man bor med andra människor. En persons ovana blir väldigt lätt allas… Därför måste vi vända på det, som Tuva och använda vårt ansvar till något positivt! Vi skall göra världen vackrare, men med andvar!

Idag fick jag en förebild till – Tuva Novotny. Carl-Henric Har varit det länge. Men tack för att du skrev detta!

Uppdatering:

Daniel Astgård skrev i torsdags ett citat som stämmer så bra in på detta:

“Example is not the main thing in influencing others. It is the only thing.”

Albert Schweitzer

Min kallelse

Av en händelse blev jag idag påmind om min kallelse, hämtad från en låt:

I’m gonna be a history maker in this land.
I’m gonna be a speaker of truth to all mankind.

Detta är inte hela min kallelse, och inte bara min. Men det var vad min DTS (Restenäs 2003) kallades (History Makers) och jag har valt att ta det till mig, och det tror jag är viktigt. Så mycket av det vi gör påverkas av hur vi tänker om oss själva. Om jag ser mig själv som en History Maker så kommer jag också att vara en!

Barn

Det är intressant vilka frågor som rörts upp av gripandet av barnläkaren på Astrid Lindgrens Sjukhus, vilket ju i sig måste vara fruktansvärt för alla inblandade. Helt plötsligt så kommerfrågan om dödsjälp och människovärde fram i en annan dager.

Jag tänker på det här med barn, och vilket ansvar det är.  Och i slutänden vilket ansvar det är att sätta sig själv i situationen då man kan bli förälder – alltså att ha sex med någon av motsatt kön. Jag menar kanske inte att moralpredika, bara tänka hela tanken ut.

Tanken kommer ifrån artikeln “Vad är ett värdigt liv?” i DN 15/3.

Hugo Lagercrantz berättar om en förälder till ett för tidigt fött barn som han mött.
– Pojken talade ganska normalt och spelade dataspel, men han led av ett svårt neurologiska handikapp och var väldigt klumpig och hjälplös. Mamman sade att hon älskade sin pojke, men att hon samtidigt kände att han förstört hennes liv. Pappan stack ifrån henne, hon fick inga fler barn och hennes yrkesliv förstördes.

Det är svårt att ha ord efter sådana ord, och det är mycket möjligt att det inte var så denna mamma skulle uttryckt sig själv, eller kanske bara den dan hon hade en riktigt dålig dag, och längtade efter att bara “vara som alla andra” och den längtan kan vara stark.

Men oavsett om du visste att din man skulle lämna dig och din karriär gå åt skogen, skulle du ändå inte vilja se ditt barn leva allt vad han eller hon någonsin kan?!
Detta är hennes barn, hennes “livsfrukt” – jag är helt övertygad om att varje kvinna, och kanske varje man också, har den instinkten att man vill göra allt för at tnästa generation i ens familj skall överleva. Låt os inte förneka den gåvan det är att kämpa för liv!

Man önskar ju också att både sjukvården och bekantskapskretsen skulle ställa och stötta upp inte bara på de fysiska behoven utan även på det relationella. Frågan “Hur har ni det egentligen” kanske hade kunnat göra stor skillnad i denna familj, och kanske många andra.

– Samtidigt finns det förstås också föräldrar som trivs med situationen.

Säger Hugo Lagercrantz. Ett fantastiskt exempel på det kan vi läsa om här.

Min egen tanke blir att frågan innan sex inte bara blir:

1. kan jag tänka mig att ha barn med den här mannen, utan även:
2. kan jag tänka mig att ha ett funktionshindrat barn med den här mannen?

- annars kan jag behöva ställas inför valet att avsluta mitt barns liv, på grund av mitt eget beslut att göra det möjligt för ett barn att komma till världen.

Avdragsgilt autogirogivande?!

Det här tycker jag var en genialisk idé!

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=164337 
Givande via autogiro – och bankerna redovisar det så att man kan få skatteavdrag! Borde ju inte vara så svårt. Om man väljer det själv så kan det ju inte kränka ens integritet heller!

Hur får vi bankerna att förstå att det skulle vara en bra service att ge sina kunder??

Icketerritoriella församlingar inom Svenska kyrkan

För några dagar sedan när jag läste om vad som händer i St Clara i Stockholm där EFS föreningen tar över verksamheten så skrev jag ner några tankar, insåg att de skulle kunna vara intressant för en större skara än de som läser min blogg så jag tog mod till mig och skickade in mitt livs första insändare! Det verkar som om reaktionen på Dagen också tyckte att de var intressant för idag publicerades min insändare!

Publicerad: 2009-03-11 06:00

Ända sen jag var tonåring har jag hört diskussioner om icketerritoriella församlingar inom Svenska kyrkan. Jag växte upp i en församling där många kom tillresta utifrån, och har även tillhört (enligt definitionen varit aktiv inom och samlats till gudstjänst med) en annan församling där de flesta, i alla fall bland de yngre, inte bodde inom församlingens geografiska gränser. Att man borde kunna få välja församling utifrån var man är aktiv och inte bara genom var man bor är för mig en självklarhet.

Men det fick plötsligt en annan vinkling och en annan betydelse när jag läste att EFS-föreningen i S:ta Clara kyrka i Stockholm troligen kommer ta över ansvaret för verksamheten i kyrkan och hyra kyrkans lokaler för en symbolisk summa.Jag tycker att detta låter väldigt bra och spännande. En församling som drivs av dem som bryr sig, kanon!Den enda kluriga frågan är ju det här med byggnadsskötsel. Ingår det i verksamheten eller i hyran? Kan Svenska kyrkan som helhet stå för sina byggnader och kulturminnesansvaret för dessa? Det är en stor och svår fråga. Kan hon det, så tror jag att detta är en genialisk lösning med stora möjligheter. Frågan är om det i så fall behövs icketerritoriella församlingar då?

Jag är själv på väg att gå in i en lokal EFS-förening här i bygden. Men jag har funderat mycket på vad Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) egentligen är. Självklart vet jag att det är en del av Svenska kyrkan, men samtidigt har EFS på vissa platser fungerat som en egen enhet, som en frikyrka. Vad vill hon vara egentligen? Till frågan hör att här i bygden är de flesta som är aktiva i församlingen medlemmar i EFS-föreningen, vilken inte haft nämnvärt mycket verksamhet de senaste åren sedan kapellet såldes. Frågan är vad man gör nu? Ska man blåsa liv i föreningen och dra igång med verksamhet i Svenska kyrkans lokaler?

Min fråga är: borde alla församlingar drivas av dem som är aktiva och institutionen ta hand om byggnader, och eventuellt även begravningar och bröllop, i vilken mån de nu kommer vara kvar inom kyrkan. Det skulle göra att den som vill vara aktiv i en församling även får vara aktiv med sina pengar, kanske med någon form av medlemsavgift, men också ett utökat givande. Kyrkoavgiften blir i så fall mer av en “kulturarvsskatt” som tar hand om vår svenska kultur och upprätthåller institutionen Svenska kyrkan. Medlemsavgiften får man ge dit man själv vill. Är det en lösning?

Lisa Svensson, Dalarna

Ett annat bra inlägg i detta sammanhang är Erik Johanssons blogginlägg “Klara visar vägen“.

Skriv gärna dina kommentarer här på bloggen!

UnderbaraClara om synden

UnderbaraClara är en av mina absoluta bloggfavoriter, dit går jag när jag vill se något vacker och vill bli glad av hennes ärliga tankar.

Nu i veckan länkade hon till en artikel, eller krönika, hon skrivit till tidningen Ikon. Den heter “När jag tänker på synd“

Det är så bra så jag vill nästan kopiera allt och sprida det till alla jag känner! Att hon är så vis vid 22 års ålder är fantastiskt!

När jag tänker på synd så tänker jag så här. När en designer syr en tröja sätter hon fast ett tvättråd i nacken för att man skall veta hur plagget ska skötas. På samma sätt gjorde Gud när han skapade människan. Bibeln kom till för att vi skulle lära oss människlighetens skötselråd. Han designade oss och han vet precis vad vi mår bra och dåligt av. Och på samma sätt som en sidenblus inte mår bra av att tvättas i maskin på 60 grader, mår människan inte bra av att ljuga eller snacka skit. Allt detta vet Gud – det är ju han som är designern!
Gud vill inte förskjuta oss eller skrämma oss till lydnad när han beskriver synden. Gud vill ge oss de bästa skötselråden. Men fast jag vet att det är så, blir synden ofta tung att bära. Ibland känns det som att jag inte kan se Gud för alla dumma saker jag gör. Jag föreställer mig synden som en hand jag håller upp framför ögonen, och som gör att jag inte längre kan se solen. Men det vore dumt av mig att tro att solen därför också slutat lysa på mig. Jag tror att Guds kärlek är som solens strålar. Ingen synd i världen kan skymma Guds sikt mot oss. Han ser oss oavsett hur många synder och händer som än skymmer vår sikt mot honom. När Gud tittar på oss ser han bara sina älskade barn, som förtvivlat satt upp händer för ögonen och tror att de blivit blinda. Det avstånd vi känner till Gud är bara det avstånd vi själva skapat. Det är det mörka, dåliga samvetet vi vill gömma från Guds klara ljus. Men Gud vet redan allt och om vi bara erkänner våra synder och plockar ner våra händer så märker vi att Gud är precis framför oss. Det har han alltid varit.
Jag är … kristen, och jag tror på synden, ja, jag tror till och med att tron på synden är en förutsättning för tron på Gud. Och jag vet att jag syndar varenda dag. Men det fiffiga med kristendomen är att Gud förlåter synder. Utan synd – ingen nåd. Och nåd är ju Bibelns stora budskap. En nåd som vi aldrig kan göra oss förtjänta av men som vi får ändå. Vi må vara syndiga, men vi är aldrig utdömda. Gud sände ju sin enfödde son för att vi inte ska gå under utan ha evigt liv. Om vi bara  erkänner våra synder och säger förlåt.  

Underbart! Det här vill jag använda till mina konfirmander!

Allt gott!

Effective Personal Ministry

För en liten stund sedan gick jag in på Youtube och hittade denna filmsnutt. Dean Sherman är en känd talare inom Ungdom Med Uppgift och har även kommit ut med några böcker på svenska (Relationer och Att leva i seger). Filmen är i och för sig lite av en reklamfilm för detta material. Men den har mycket att säga oss ändå.

Ta en titt:

Vågar vi ta detta budskap till oss?

Det är verkligen stort, att det handlar om våra liv, inte om vår kunskap. Kunskap är jättebra, men det är sällan det som får folk att lyssna på vad visäger, och detsamma är det kanske för oss, vi lyssnar pådem vi vet har ett personligt intresse av vårt väl, inte bara dem som har mycket att säga. Det blir ofta tråkigt i längden.

Detta är en utmaning, och jag ber att vi alla skall ta den till oss så att världen kan tro.

Allt gott!

Lisa