Kvalitetssäkring av samtalet

Genom mitt engagemang i Frimodig kyrka har jag lärt känna Dag Sandahl. Det är en intressant resa! Från ett känt namn när man växte upp, via konfirmandmaterial till press, runda bordssamtal och måltidsgemenskap har jag fått ta del både av hans kunskap, vasshet (och lite klumpighet) till ett pastoralt hjärta med stor omsorg om varje medmänniska.

Idag ser vi ännu en sida av Dag i hans blogginlägg:

När Publicistklubben vill öppna för alla debatter är det ”komplett vansinne”, får vi veta av Mattias Irving, Dagens Seglora (17/4) John Stuart Mill hör uppenbarligen inte till Irvings favoritlektyr, annars har Mill skrivit om just yttrandefriheten. Irving ser att journalister ”börjat abdikera från rollen som kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet”. Så ser alltså Irving på sin roll. Kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet! Är det bara jag som känner ett slags yrsel?

Jag håller med, yrsel var ett bra sätt att beskriva känslan som kom när man läste detta citat.

Journalister har en viktig roll att belysa saker i samhället från olika håll, från sitt eget utpräglade håll. det tycker jag är ok eftersom ingen människa någonsin kan prestera en helt objektiv bild av en situation. Men om de tror att deras uppgift är att ”kvalitetssäkra” samtalet så blir det ju jättekonstigt. Vilka blir de då? Gud?

Nej men alltså, jag tror på absolut sanning – att Gud har den och Är den – men att vi människor skulle tro att vi kan kontrollera samtalet i ett helt samhälle låter helt skrämmande!! Dags exempel om läraren som sänkte betyget på meningsmotståndare känns ju igen för de flesta av oss som gillar att debattera, men att det skulle finnas sådana önskningar personer av samhället i stort – det låter inte helt genomtänkt. Jag hoppas att det är så, och att friheten får bestå i detta land!

Efter att ha läst Mattias Irvings inlägg så inser jag att han efterlyser mer etik, att vi ska tänka på vilka som berörs av det som diskuteras. Det är ju självklart jätteviktigt. Hoppas att det hade gått att uttrycka på andra sätt än att säga att vissa saker inte bör debatteras.

Annonser

Nytt liv på bloggen!

Jag har efter lite funderingar bestämt mig för att dra igång denna blogg igen, särskilt med tanke på det stundande kyrkovalet. Jag tror att jag har mycket att dela av de erfarentheter Gud gett mig genom det engagemang jag haft i Svenska kyrkan, och Kyrkan i stort, de senaste 22 åren och det vill jag göra både här och i andra sammanhang.

Jag lovar inte mycket, men jag vill vara med att göra mitt för att Svenska kyrkan ska vara kyrka. Jag är Svenska kyrkan, tillsammans med många andra.

Konfirmander i fyra stift!

Jag insåg igår vilken rikedom jag har i att ha haft konfirmander i fyra olika stift!

  • som tonåring i Göteborgs stift.
  • som medarbetare (Volontär i Svenska kyrkan) i Lunds stift.
  • som student och personlig assistent (både i församling och på stiftsgården Tallnäs) i Växjö stift.
  • som vuxen och missionär (i församling med läger på stiftsgården i Rättvik) i Västerås stift.

Jag inser att et nog inte är så många som har den breda erfarenheten! Det är berikande att se vår Svenska kyrka på många olika sätt och inom flera olika traditioner! Jag är tacksam för de erfarenheter jag fått ock hoppas få dela  med mig till fler konfirmandgrupper och arbetslag, så att fler får lära känna Gud bättre. Den vandringen är vi alla på!

Rätt fasta

Jes 58:

5 Är det en sådan fasta jag vill se:
en dag då man späker sig,
hänger med huvudet som ett strå,
ligger i säck och aska?
Kallar du det fasta,
en dag som behagar Herren?
6 Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
8 Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
9 Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: ”Här är jag.”
Om du gör slut på allt förtryck hos dig,
hot och hån och förtal,
10 om du räcker ditt bröd åt den hungrige
och mättar den som lider nöd,
då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,
din natt bli strålande dag.
11 Herren skall alltid leda dig,
han mättar dig i ödemarken
och ger styrka åt benen i din kropp.
Du skall bli som en vattenrik trädgård,
en oas där vattnet aldrig sinar.
Detta är en riktig fastetext!
Det är Askonsdagens(dagens) Gammaltestamentliga text för denna årgång och den slog mig ordentligt igår. Den hänger så tydligt ihop med Joel 2:13:
Slit sönder era hjärtan, inte era kläder,
och vänd åter till Herren, er Gud.
Han är nådig och barmhärtig,
sen till vrede och rik på kärlek,
han ångrar det onda han hotat med.
Det är våra hjärtan Gud vill ha, inte vår religiositet och tomma handlingar. De är till ingen nytta om de inte görs i tillbedjan till den ende sanne Guden!
Det fetstilta får mig att tänka på de som stod ock kämpade på #blockad vid Migrationsverket i Kållered igår kväll. Och fegisarna på Västtrafik som stängde av en busshållplats på grund av deportationen. Nja, det är klart att det är förståeligt, men samtidigt har jag svårt för att de antagligen gjorde det på polisens inrådan/befallning, och i detta fall är det inte enkelt att se polisen som den bästa aktören i sammanhanget. Självklart gör de bara sitt jobb. Men ibland har de varit väldigt hårdförda mot fridfulla demonstranter, allt i onödan och allt till deras egna nackdel. Men det kan inte vara lätt att ha det jobbet heller. Antagligen måste de ikläda sig en hård roll för att kunna göra något så vansinnigt som att avvisa människor till Irak och andra ännu värre länder.
Det gör så ont i mig när jag tänker på det eftersom jag känt minst en som åkt med en sådan deportation (en av de första, innan blockaderna var så stora som nu). Broder Kamal räknade med att kunna överleva några dagar i Bagdad och planerade att fly igen när han kom fram. Det gör så ont att tänka på att någon ville denne fine äldre man något ont, och att han inte kunde få sluta sina dagar i frid i Sverige, utan all den oro och det lidande som deportationen orsakade.
Att jag sen har vänner som skulle kunna bli hämtade vilken dag som helst till en värre situation än Irak gör inte känslan bättre…
Därför är de som är med på #blockad hjältar i min värld!
Men det finns även annat att göra, hur kan jag  lossa orättfärdiga bojor, slita sönder okets rep, befria de förtryckta, krossa alla ok, dela mitt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, klä en naken när jag ser honom och inte vända de mina ryggen? Självklart genom att ekonomiskt stötta Amnesty, Not For Sale och andra organisationer som jobbar mot trafficking, biståndsorganisationer som ger mat till svältande på Afrikas horn osv. Vad kan jag göra mer, på nära håll? I ärlighetens namn ser jag inte så många nakna personer här i byn, utom vid badplatsen då, men då har de ju valt det frivilligt! Vad innebär det då i min vardag?
Jag får en tanke om att det innebär att se på alla med kärlek, se på alla lika som om de hade de finaste kläderna vi kunde tänka oss, och att vi också hade det, så att ingen behöver känna sig mindervärdig eller trampad på. Det tror jag skulle revolutionera vårt land, om vi alla såg på varandra med kärlek. Inte mesig kärlek, jag menar inte anarki, men kärlek och uppskattning för att det finns människor omkring oss som vi får möta och att vi får berikas av det mötet.
Det vore en gudfruktig fasta, en ny livsstil för de allra flesta av oss.

Helvetet Domsöndagen till ära

Domsöndag som det är kom helvetet upp vid kyrkkaffet. Det började med att jag sa att jag gillar Domsöndagen eftersom den sista domen talar om att det finns ett slut på ondskan. Gud kommer säga: Basta ya (nu räcker det)! Det ska bli slut på skiten, på ren svenska!

Då sa Kristin, prästen i byn något intressant jag aldrig tänkt på: “Om helvetet är människor som brinner och plågas i evighet så är det ju inte slut på ondskan.”

Det är en intressant tanke. Många kanske har tänkt mer på det här än mig, men det får mig att fundera på vad är då helvetet? Om det är som Kristin nämner, som ju skrivs om i Bibeln, en evig pina, så har jag svårt att inte hålla med Kristin – visst lidandet finns inte i himlen, men ändå i tillvaron.

En tanke som jag har om helvetet, och jag har verkligen inte funderat så mycket på denna fråga, är att: om inte Gud finns där så finns där inget liv. Om det inte finns liv så är det ju inte en tillvaro. Det blir ett intet.

Det kanske är en enkel lösning för att slippa tanken på evig pina, men samtidigt så gör det mig väldigt ont. I jämförelse med evigt liv så är det ju en gigantisk skillnad!!!

Mitt påstående om att helvetet är ett intet säger ju att de som säger att allt tar slut när man dör, har rätt, om de valt att inte leva med Gud.
Min älskade pappa är vad jag vet en av dem som tänker så.

Jag blir nästan deprimerad av tanken att det finns människor som inte vill leva så länge det bara är möjligt, även om det på ett sätt kostar allt att ge sitt liv till Kristus och ta till sig Hans erbjudande om evigt liv.

Herre,  hjälp oss att prata om domen och döden&livet på ett sätt som berör och som är förståeligt.
Hjälp oss att tala om nåd, och förlåtelse för allt. Absolut allt!
Hjälp oss att berätta med ord och handlingar att det aldrig är för sent så länge vi lever här på jorden.
Hjälp oss prata om himlen och helvetet utan att skrämmas.
I Jesu namn.
Amen.

Ännu en lögn avslöjad

Mycket av mitt själsliv går ut på att avslöja lögner jag samlat på mig genom livet. De kan ha kommit från min familj, många från skoltiden då jag hörde många mindre uppmuntrande saker sägas om mig, några från arbetslivet och några från olika kristna sammanhang jag varit i.

Idag när jag hörde jag en låt i UnderbaraClaras Sommarprogram i P1 insåg jag att det fanns en till att avslöjas.

My worth is not determined by the price of my clothes

Detta är nåt jag trott länge – att jag är mindre värd i andras ögon om jag har billiga kläder.

Det är något som följt med mig sen skoltiden. Jag växte upp i ett område där minst en tredjedel av klassen hade riktigt gott om pengar. Att ha de rätta märkena var väldigt viktigt, för att säga det snällt. Minns att jag ärvt en tröja av min kusin Lena. Det var en rosa collegetröja med halvpolo och dragkedjor, många tonåringar skulle nog ge mycket för en sån nu.

Jag tyckte att den var ganska snygg, den var annorlunda. Samtidigt skämdes jag för den. Det var inte en mörkt marinblå Aqua Limone tröja som jag kanske egentligen hade velat ha. Det var inget någon annan hade, men kanske framför allt, den var inte nyköpt. Åh vad jag skämdes, och samtidigt älskade jag den där tröjan. Den var ju så fin, och så var den ju från min favoritjejkusin (jag har bara en)!

De senaste åren har jag funderat på det här med konsumtion, både på grund av min begränsade köpkraft och ur ett miljöperspektiv. Trots att jag ibland kan önska mig nya klädesplagg är jag glad att jag inte använder mer av jordens resurser för att konsumera för konsumerandets skull.

För att återgå till lögnen. Jag skulle vilja säga att den bara hör hemma i min grundskoletid. Men det stämmer inte. Jag vet att jag tänkt liknande tankar så sent som senaste veckorna. Jag grubblade väldigt mycket på om jag kunde ha mormors fina klänning på ett bröllop (och kände mig jättefin!). Funderade så sen som idag; “Kan jag verkligen med att handla shorts på second hand?”

Nu är jag glad att jag kan säga att den lögnen är avslöjad. Mitt värde har jag i att jag är skapad till Guds avbild, och har inte ett dyft med prislappen eller åldern på mina kläder att göra!