Människovärde

Rivningsfirma begravde kvinna levande och det har hänt förrut.

Då står inte människovärdet högt i kurs.

Gud gråter och längtar efter att fler människor ska få höra och handla efter Hans sanning: varje människa, liten, stor, gammal, ung, man, kvinna, oavsett kulturell, sexuell, nationell hemvist har lika stort värde i Hans ögon.

Läsa profeterna i Gamla Testamentet och se vad Han kämpade för då, och fortfarande kämpar för idag!

På vilken sida är du?

Barn

Det är intressant vilka frågor som rörts upp av gripandet av barnläkaren på Astrid Lindgrens Sjukhus, vilket ju i sig måste vara fruktansvärt för alla inblandade. Helt plötsligt så kommerfrågan om dödsjälp och människovärde fram i en annan dager.

Jag tänker på det här med barn, och vilket ansvar det är.  Och i slutänden vilket ansvar det är att sätta sig själv i situationen då man kan bli förälder – alltså att ha sex med någon av motsatt kön. Jag menar kanske inte att moralpredika, bara tänka hela tanken ut.

Tanken kommer ifrån artikeln ”Vad är ett värdigt liv?” i DN 15/3.

Hugo Lagercrantz berättar om en förälder till ett för tidigt fött barn som han mött.
– Pojken talade ganska normalt och spelade dataspel, men han led av ett svårt neurologiska handikapp och var väldigt klumpig och hjälplös. Mamman sade att hon älskade sin pojke, men att hon samtidigt kände att han förstört hennes liv. Pappan stack ifrån henne, hon fick inga fler barn och hennes yrkesliv förstördes.

Det är svårt att ha ord efter sådana ord, och det är mycket möjligt att det inte var så denna mamma skulle uttryckt sig själv, eller kanske bara den dan hon hade en riktigt dålig dag, och längtade efter att bara ”vara som alla andra” och den längtan kan vara stark.

Men oavsett om du visste att din man skulle lämna dig och din karriär gå åt skogen, skulle du ändå inte vilja se ditt barn leva allt vad han eller hon någonsin kan?!
Detta är hennes barn, hennes ”livsfrukt” – jag är helt övertygad om att varje kvinna, och kanske varje man också, har den instinkten att man vill göra allt för at tnästa generation i ens familj skall överleva. Låt os inte förneka den gåvan det är att kämpa för liv!

Man önskar ju också att både sjukvården och bekantskapskretsen skulle ställa och stötta upp inte bara på de fysiska behoven utan även på det relationella. Frågan ”Hur har ni det egentligen” kanske hade kunnat göra stor skillnad i denna familj, och kanske många andra.

– Samtidigt finns det förstås också föräldrar som trivs med situationen.

Säger Hugo Lagercrantz. Ett fantastiskt exempel på det kan vi läsa om här.

Min egen tanke blir att frågan innan sex inte bara blir:

  1. kan jag tänka mig att ha barn med den här mannen, utan även:
  2. kan jag tänka mig att ha ett funktionshindrat barn med den här mannen?

– annars kan jag behöva ställas inför valet att avsluta mitt barns liv, på grund av mitt eget beslut att göra det möjligt för ett barn att komma till världen.

Läste just 1 Korintierbrevet

(Skall läsa det på måndag med eleverna) och det är otroligt, jag bara gråter. Det är ju egentligen så enkelt – det är ju bara att läsa hur vi skall leva. Men ändå gör vi det inte. Vilket har krånglat till allt.
Jag antar att det enda jag kan göra är att leva efter det själv, uppmuntra andra och hoppas att det ger ringar på vattnet, men jag vill ju se förändring NU!

Varför gör vi det inte?

Varför sätter vi oss inte ner och läser Bibeln – i alla fall vi som säger att vi vill ha den som rättesnöre i våra liv – och gör upp handlingsplaner för hur vi skall förändra våra liv så att det följer det vi säger att vi vill följa?

Varför?

Varför låter vi våra dåliga ursäkter, som att vi inte har tid, stå i vägen för det vi säger att vi vill? It doesn’t make sense!

Har vi då gjort rätt val i livet? Tror vi då på det vi tror på? Tror vi att det är värt att tro på?? Det är ju på något sätt det som blir frågan…

Våra val kostar.

Visst måste vi jobba, äta och ha rena kläder, men vi kan ändå ta in Guds ord. Jag tror att det ofta är problemet, vi läser inte Bibeln, framför allt inte i längre stycken eller i sitt sammanhang. Men det finns ju möjligheter: när man sitter vid datorn kan man lyssna på en bok eller två via Bible Gateway.
De flesta har ju någon form av mp3-spelare. Till den kan man ladda ner hela Bibeln i ljudformat. Sen kan man lyssna på den där man är, eller vad man än gör. Funkar på bussen/tunnelbanan, i tvättstugan, köket… Självklart är det bättre att sitta och läsa samtidigt, men, samtidigt, tror jag att det är viktigt! Ju mer Bibel desto bättre – men inte bara teori. Det måste förvandla sättet vi lever våra liv på – det är ju det som är meningen!

 

Kram!

Är Carola galen?

Som vi vet så är det ju många som åtminstone nån gång uttryckt att Carola Häggkvist är galen, både kända och okända människor.

Efter att ha kollat på några YouTube filmer med henne idag så funderar jag på varför. Visst, hon har, i alla fall på scenen, mer energi än de flesta, men det är ju inte en anledning att kalla henne galen.

Jag funderar på om det kan ha att göra med att Medel Svensson inte är van att se och höra bekännande kristna i tv? Det är ju sällan man hör människor med en så tydlig kristen tro, och en sådan självklarhet i tron som Carola uttrycker. Enda andra tillfällen jag kan minnas är dokumentärer som ofta är kritiska till tron eller i alla fall dem som bekänner den så självklart.

Så om det är så, varifrån kommer då denna situation? / Vems är felet att det är så?

Självklart har journalisterna en sida av detta, och det finns ibland en brist på respekt när det pratas om troende kristna i media. Det borde verkligen inte vara så, men jag tror också att vi kristna har ett ansvar där. Vad gör vi för att motverka detta?

Jag tror att vi ofta drar oss tillbaka och slickar våra sår i våra egna cirklar, och snackar om hur dåligt det är. Ärligt talat är det inte så? Var det inte så de flesta av oss reagerade i besvikelsen över den minimala rapporteringen om Jesusmanifestationen förra året?

Varför är det så att vi drar oss undan? Skäms vi? Skäms vi för vad som brukar sägas eller tror vi inte att det vi lever för är värt något för andra? Jag skriver detta som en ärlig fråga, även til mig själv och jag vet att jag många gånger har skämts, men det är mindre nu för tiden, för jag har lärt mig att det som är värt att leva för också är värt att dö för.

Vad kan vi göra åt det? Vi har lärt oss att två mejl till en tidning inte räcker om man vill ha bevakning, det handlar om kontakter och möten. Frimodighet och ödmjukhet samtidigt. Men det behövs även karriärsval. Kristna behöver finnas överalt i samhället – i företagen, i politiken, i media, i konsten och musiken, i skolan. Överallt och tro, inte bara på Gud utan också på oss själva, att vi är bra på det vi gör.

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraftMark 12:30

Vi får tänka mer på det här, hur kan vi älska Gud med hela vårt förstånd?

Tillsist vill jag säga ett Tack till Carola, som jag inte tror är galen, trots rubriken, för att hon i alla situationer pekar på Gud och sin tillit till Honom. Tack för att du orkar Carola! Och tack för att du är ett föredöme i att vara den du är, var du än är! Tack!

Så skön kväll!

Jag har haft en så skön kväll!

Lugn och avslappnad.

Hela dagen har varit väldigt lugn, försov mig till och med! Men fick inga bannor för det – vilket känns bra, för dåkan man inte spela på det dåliga samvetet, utan bara ta nya tag.

Jobbade lite längre och fick gjort en hel del. Skönt!

När det var klart lagade jag mat ihop med EunMee. Var sin rätt, men småpratandes. Som vanligt hamnar vi i samtal om folks koreanska/västerländska namn. Det är konstigt det där… 😉

Hon gav mig lite att smaka av maten hon lagade och jag gav henne en rökt böckling jag hade över. Det är något jag verkligen tycker om i den koreanska kulturen – Generositeten med mat!
Och bäst är det ju med kimbap – koreansk sushi! 🙂

Ikväll  har jag suttit och kollat på ”Singelmammor” på SVT Play.
Jag satte mig bekvämt på sängen, bra belysning, satte datorn på en stol och lutade mig tillbaka och tittade.

Det var bra, kanske lite närgånget i det svåra, men samtidigt ärligt. Br att höra vad det tänker.

Två av tjejerna blev med barn när de var 19. De har aldrig ångrat sina beslut, även om det varit svårt att orka med allt.

Jag tycker att det var fantastiskt att de ger denna bild av hur det kan vara att bli gravid ung, och ändå välja att behålla sitt barn, och samtidigt inte spridaett rosenrött skimmer omkring det.
Även den tredje tjejen (30 år, singel och förstföderska) är i en sådan situation att hon ”lätt” – enligt samhällets normer – kunde ha valt abort. Det valde hon inte och världen fick ännu ett underverk!
Tack Gud för Camilla, Silas och Alicia! Och deras mammor och familjer!