Vad hände i Uppsala?

Jag tillhör dem som blev ärligt glad när Anders Vejryd valdes till ärkebiskop i Sverige.

Detta grundades på hans internationella engagemang och att jag av egen erfarenhet vet att han är en trevlig person, en ”people person” som man säger på engelska. En sån som verkar ha ett genuint intresse för varje människa han möter.

Jag visste också, av egen erfarenhet, att han var något kylig gentemot det karismatiska i vår kyrka och att han ansåg att min tro var något naiv. Det jag kan vara ödmjuk nog att erkänna, dock med vissa reservationer om vad i min tro han anser vara naivt (om det handlar om vad Gud är kapabel att göra eller inte).

Jag visste inte vart han stod i alla teologiska frågor, men jag såg hur han arbetade i stiftet och förstod det som om han var bra på att respektera och kompromissa på ett sånt sätt att ingen blev trampad på.

Frågan är vad som händer nu?
Helt plötsligt skall äktenskapsfrågan drivas igenom så snart som möjligt (trots oenig läronämnd). Det är väldigt konsitgt, även i demokratisk synvinkel, hade det inte varit bättre att sjuta upp det ett år och låta medlemmarna bestämma vad de tycker genom utslaget av årets val? Det hade antagligen höjt röstdeltagandet. Nu var det ju ännu mindre anledning att rösta – beslutet är ju så gott som taget.

Men frågan är ju varför detta kommer så snabbt? Enda förklaringen är ju att lobbyister för samkönade äktenskap har omgett ärkebiskoppen för att påverka honom. Vilket är logiskt om man vill få till en förändring. ”Man blir som man umgås” är ju ett ordspråk som finns i många både sakrala och profana versioner.
Men jag tror att det kan finnas fler förklaringar, även om jag kan vara ute på lite djupt vatten eftersom jag inte vet exakt vilka kretsar ärkebiskop Anders rör sig i, så här får jag försöka se på min bild av kyrkans liberalare delar i allmänhet. Hoppas att jag lyckas förklara mig.

På senare tid har jag lärt känna någon som nyligen lämnat en sekt. Det gör att jag har tänkt en del på det här med sekteristiska tendenser. En tanke som slått mig i det är det val som Svenska kyrkan nu gör, om hon beslutar sig för att förätta samkönade äktenskap, är att avskilja sig från större delen av kristenheten på ett näsan formellt sätt. Men frågan är om det inte redan skett tidigare?

Eller, jag har ju aldrig sett många av dem som kallar sig liberala på ekumeniska samlingar, inte ens på Jesusmanifestationen som skulle vara för hela Sveriges kristenhet ville de vara med?! Det gör mig så ont!
Det har funnits en separation mellan liberala delar av Svenska kyrkan, inte hela, och resten av kristenheten, både nationellt och internationellt. Man har valt att inte mötas, inte i stora skaror i alla fall.

Att avskärma sig på detta vis gör ju att man bara hör sina egna åsikter, från olika munnar, och gräver sig djupare och djupare bort ifrån resten av kyrkan, som står hyfsat mycket på samma plats som hon alltid varit.

För att återgå till huvudargumentet för samkönade äktenskap: Självklart är kärleken det viktigaste! Men inte bara kärleken från Gud, utan även kärleken till Gud.

 

Stefan Gustavsson skriver så bra angående att kristendomen inte handlar om pionjärarbete (att bryta mark) som ärkebiskopen nu talar om utan att följa Jesu fotspår, Han som sa ”Följ mig!”:  

”Man bryter inte ny mark; man har bara valt att följa nya röster.


Att vara kyrka betyder att tillhöra vår Herre (Kyriakos!)

Annonser

One thought on “Vad hände i Uppsala?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s