Kyrkfika

Jag är normalt en varm förespråkare för kyrkkaffe. Inte bara det att man kan behöva lite värme och energi i våra kyrkor, rent fysiskt alltså, utan också för att det är ett fantastiskt sätt att bygga gemenskap i vårt ensamma land.

Men det här var en ny vinkel på sammanhanget:

I en diskussion om alla onyttigheter i lösgodis så hamnade min kompis Sara och hennes kompis i ett väldigt intressant samtal:

Sara Jonsson: ”men. i kyrkan är det knappast korrekt (att vilja minska sockerkonsumtionen reds.anm.). fika fika fika, socker socker socker. även om det inte är lösgodis som problemet där så ska jag nog utöka min fullkorns-lobbyverksamhet. ska våra kroppar vara tempel för den helige ande, måste vi ta hand om dem.

Josef Edebol: ”Om vi skulle avskaffa kyrkkaffet eller byta ut vissa saker mot fullkorns-dito, är jag rädd att kyrkan skulle dö ut. Det är sockerchocken som håller lågan brinnande! Kyrkan kanske har sina problem, men det är varken ditt eller godisets fel.”

Visst finns det lite av en skämtsam ton i deras samtal, men jag kunde inte låta bli att tänka efter.

Att kyrkan är ett exempel som andra skall kunna följa och må bra bör man kunna fastslå (det är en del av hennes uppgift i världen). Om vi för tillfället skalar bort allt det andra och bara ser på matintagen som sker i våra församlingar, går de att efterlikna i övriga livet? Det är en viktig fråga. Själv så tror jag inte att en kopp varmt och ett havreflan eller en skiva vetebröd varje söndag ger överdrivet dåliga vanor till någon, möjligtvis då gånger det äts på stående fot, vilket skulle kunna inspirera till att folk tar något sött på väg ut genom dörren där hemma också. Det får vi ju inte hoppas.

En förmiddagssmörgås med ost och marmelad på öppna förskolan? Nja, det kanske också kan ifrågasättas. Barnet behöver ju mellanmål, men gör föräldrarna det? Det är en ärlig fråga, inte för att skuldbelägga någon. Frågan är kanske också vilket bröd, vilken ost och vilken marmelad?

En sak jag i och för sig deffinitivt vill höja ett varnande finger för är när vi trissar upp varandra. Min kör här i Stora Skedvi har just hamnat i en sådan. Från att ha arit en polarkaka med ost och någon skivad grönsak eller päron och kanske en liten bit mjuk kaka har det nu utökats till pajer och annat med grädde och smarrigt till. Sånt tycker jag kan bli farligt.

Jag kan inte låta bli att tänka på när jag planerade uppstarten av den lilla bibelgrupp som jag har i församlingen. Då gav Gud mig en fullständig lista på vad vi skulle ha, och det fick inte bli nån upptrappning! Det var te, skorpor, ost och marmelad (tyvärr har de inte den jag ville ha här på ICA-hallen), punkt. Inget mer och bara det hela terminen. Gud är praktisk. Han bryr sig om våra kroppar och vår ekonomi också för den delen. Han vill inte att vi skall förstöra de gåvor vi har fått av honom – våra korppar – eller slösa bort våra kroppar på sådant som bryter ner mer än det bygger upp. För honnom är det inte oviktigt. Han har omsorg om oss.

Jag tror att det är viktigt att äta tillsammans – mat är gemenskap, det ser vi många gånger i Bibeln. Men vi kan ha gemenskap över en kopp varmt och en knäckemacka också! Det handlar inte om sockermängden (kanske bara lite så att man håller sig vaken :-)), det handlar om relationer, och att se varandra. Samtidigt så har kyrkan en viktig uppgift i att ge människor ett mönster som de kan följa, både i mat och i resten av våra liv!

Låt oss vara Kristus-lika i vårt fika!

Annonser

2 thoughts on “Kyrkfika

  1. Ni vet hur det är sagt – allt fett tillhör Herren. Missunna då inte Herren rikligt med fett på grund av era egna skönhetsideal och människobud.. att ni likt Ananias vill undanhålla Herren det som rätterligen är Hans.

    Nej, var frimodiga och sluka den där pajen och grädden. Allt ska ner. Det går antingen ut på avträdet, och då har det inte blivit till vare sig förbannelse eller välsignelse, eller så stannar det kvar i kroppen och blir till fett… en välbehaglig doft, så är det sagt!

  2. Men om allt fett tillhör Herren, ska vi gå runt med det då? 😉

    Håller med om att det är en ganska rolig formulering, men skämt å sido så tycker jag att detta med hur vi lever, även rent fysiskt, är en intressant fråga… Se även nästa inlägg om mat, Lidl och Gud…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s