Dagen skriver:
”Syster Emmanuelle, en fransk nunna som vigt sitt liv åt de fattiga i Kairos slum, avled i måndags, 99 år gammal.”
Det senaste året har jag funderat mycket på det här med att höra och göra. Jag har gått en bibelskola och lärt mig mycket och det är bra. Det är bra att veta för då vet man vad man tror på och kan dela med sig av det om någon frågar. Men vi får inte fastna i att bara veta. Så ofta tror jag att vi gör det i våra kyrkor, men vi gör inte så mycket åt det vi läser om i Bibeln. Så många av Gamla Testamentets profeter ropar ut att vi måste göra något åt de otättvisor vi ser i samhället – ser vi dem ens, orkar vi förstå vad som händer? Detta är en fråga även till mig själv.
Det är kanske därför Nicolas Sarkozys ord om denna Syster Emanuelle berörde mig:
-”Syster Emmanuelle var en kvinna med höga bekännelser, men hon handlade också efter dem. Vi saknar henne redan. Hon var en syster till oss alla.”
”En person med höga bekännelser”, ja det kanske är något som folk skulle säga om mig och många andra i det här landet. men hur många av oss är det som handlar i enlighet dem?
Lever jag efter det jag bekänner mig till?
Ja, jag försöker leva sanningsenligt och jag försöker köpa närproducerad mat för att inte använda jordens resurser i onödan. Jag ger pengar till Stadsmissionen, ja och det är bra. Men vad gör jag egentligen åt orättvisorna i världen och den nöd som många människor omkring mig bär inom sig?
Syster Emanuelle såg behovet hos ”sopfolket” i Kairo och hon har gjort mycket för dem. Många människors livskvalitet har förvandlats på grund av hennes arbete. Hon såg dem som ”ingen” såg och gav dem värde. Jag är också övertygad om att hon har berättat om sitt Eviga hopp för många, och vi kommer att få möta många av hennes bröder och systrar i Himlen.
Jag tror at det är otroligt viktigt att vi lever som vi lär. oavsett vad vi lär faktiskt. Om vi inte lever efter våra övertygelser, bekännelser, så lever vi med en ständig besvikelse över oss – för att vi inte är de människor vi vill vara. Det stressar oss och kan leda till utbrändhet. Hur skall vi då vara som vi vill vara?
Jag brottas med at skriva detta i en blogg efter som bloggande och bloggläsande är en del av det som konsumerar vår tid på ett sätt som ofta håller oss borta från att göra det vi egentligen vill – för att levca som vi lär. Samtidigt så tror jag att vi behöver få inspiration, och det är min blyga förhoppning att detta kan få göra det.
Jag tror att vi, och nu talar jag till mig själv och många medsyskon, måste stänga av våra datorer ibland och dels bara vara, skriva dagbok, fixa det där praktiska som har legat på hög länge och inte blivit av, eller skriva det där brevet som aldrig blir skrivet. Jag kan bara tala för mig själv att man inte måste vara på Facebook varenda vaken sekund. Igår bestämde jag mig för att inte sätta på datorn efter att jag kom hem från kören (21.15). Detta för att jag vet att jag ofta fastnar där för länge, och många med mig (även detta är en onödig energianvändning ocm vi skall prata om klimatsmarthet). Tiden efter kören innan sänggående kunde jag därför använda till att laga några spruckna sömmar på vinterjackan som varit så nästan sen jag köpte den. Det känns bra, för jag kan leva som jag lär, både med att jag inte tycker att man bör gå runt med trasiga kläder och att man skall göra sig av med dåliga samveten!
Det mår vi bra av! Dåliga samveten mår vi inte bra av.
Visst är det jätteroligt att veta hur 100 vänner mår (som man kan läsa om på Facebook) och ibland leder det till och med till bön och tacksägelse. Samtidigt är jag rädd för att det blir det enda sättet vi kommunicerar på – varför skall jag skriva till mina vänner när jag uppdaterar min status 1-7 gånger om dagen?
Som Lutheran tror jag ju inte riktigt på det här med helgon, inte på att de ber för mig i alla fall. Men jag tror på förebilder. Jag vill göra Syster Emanuelle till min förebild i att hon levde som hon lärde.
Må hon vila i frid och vi följa hennes exempel – och bli allas syster som Nicolas Sarkozy sa.
