Idag har det blivit höst på riktigt på Forsnäs.
Igår pratade vi om att björklöven började vissna och idag dröser de ner och lönnen börjar bli röd och äpplena är granna och jag sitter och kollar på Dalälven som sakta flyter förbi när jag planerar min höst…
Gott att komma tillbaka till kyrkan igår.
Gud är så god!
Han förlåter oss alla våra synder!
Det är fantastiskt! Det är också fantastiskt att få vara glad för det 16 år efter jag fick lära känna Jesus! Det är en nåd i sig!
Gud är full av nåd! 
”Jag kör lagligt numera för det är mycket billigare!”
Så sa min kompis för ett tag sedan efter att hon upptäckt att bilen drog så mycket mindre bensin när hon körde lagligt. Det tycker jag var bra! Snacka om två flugor på en smäll, eller tre – säkerhet, miljö och ekonomi.
Ett mycket bra val!
Hoppas att fler tar samma beslut!
Själv tänker jag inte ha någon bil till hösten. Får se hur det går.
Kram!
Hej!
Via dagen hittade jag idag en jättebra blogg som jag hoppas att jag kommer fortsätta kunna läsa. Länken finns här brevid – Vardagstro och lite till.
Jag tror att jag såg denna kvinna på Oasmötet i Borås förra veckan – det är tyvärr så att det inte syns så många kvinnor med prästskjorta på sådana tillställningar.
Därför blev jag så glad, både när jag såg henne och framför allt nu när jag läst hennes blogg. Hon älskar Jesus som jag gör och tror att Bibeln är Guds ord!
Att jag känner så visar både på mina fördomar och den ”bibeltrogna” delen av Kyrkans misslyckande.
För många år sedan hörde jag en kommentar från en av Götebords mer stridbara kvinnliga präster att ”högkyrkligheten har ju de konservativa monopol på” (i ärlighetens namn är detta nog inte ett ordagrant citat men meningen var liknande). Det visade hennes sorg över att inte kunna uttrycka sig, eller röra sig i kretsar där Guds helighet framhålls på grund av sitt val att vara kvinna och präst. Då står ”män i kostym” i vägen för Guds ande att vara verksam i människors liv. Det är en sorg jag har burit med mig och den kommer upp nu när jag läser Liselotte Malmqvists blogg, fast nu vänds sorgen i glädje!
Hon har valt både den relation till Gud och den övertygelse Han ger OCH att vara kvinna och präst. Och att vara med i sammanhang där några ifrågasätter hennes kallelse – men delar kärnan – tron på Jesus som Herre och frälsare!
Jag ser fram emot att läsa mer av hennes blogg och hoppas att många kommer göra det samma!.
Tack Gud för dessa 16 år!
Idag är det sexton år sedan jag fick möta Jesus!
Gud tog första tillfället efter att jag bad om att få lära känna Honom personligen. Så fort människor började be efter filmen Gömstället upplevde jag något som jag inte kan beskriva som något annat än ett personligt möte med Jesus Kristus. Han berörde mig på ett sätt som ingen annan kan och jag beslutade mig för att ge mitt liv till Honom.
Att det sen hände i en Finsk Pingstkyrka gjorde mig väldigt förvirrad – ”Gud, vad vill du nu? Jag trivdes ju bra i kyrkan där jag förstod vad som sas!”
Sedan dess har tron varit något av en berg och dalbana – men relationen har altid funnits där, även om jag många gånger har skämts inför Gud på grund av mina misstag och vänt mig bort ifrån Honom. Men Han har aldrig vänt sig bort ifrån mig. Om något har stått emellan oss så är det min stolthet.
Min stolthet som sagt: Jag kan klara av det här själv.” Eller som bara int ehar kunnat ta emot att Gud är så god och förlåtende som Han är. Det kan iblnd ta en stund att förstå.
Jag är verkligen otroligt tacksam för dessa år. Både för allt det som var i början och för det som har fått mogna fram. Det är Gud och jag. Vi kan inte skiljas åt.
För några månader sedan sa en kompis till mig något som jag uppfattade som ”Du måste inte vara så kristen jämt. Du kan ta dina egna beslut ibland.”
Detta kom utan sammanhang och jag kände mig förolämpad. Jag förstod inte varför hon sa det. Jag har tänkt mycket på det och har några teorier. Det kan vara så att hon själv, trots att hon har en god relation med Gud, vad jag vet, försöker hitta gränsen för vad som ”krävs” för att leva som kristen. Att hitta en nivå där hon och andra inte behöver ”göra mer än vad som krävs.”
Ett annat alternativ är att kan vara avunsdjuk på det liv jag lever. Inte för att det på något sätt är perfekt men för att jag lever ut min dröm och att jag gör det jag upplever att Gud kallat mig att göra. Hon hålls själv tillbaka från att göra det av den del av sin dröm som hon lever i – en relation med en bra man. Tyvärr är han inte kristen och kan därför inte följa med på äventyret på samma sätt. Därför blir hon kvar i Sverige, i hemstaden utan det jobb hon i alla fall tidigare drömde om.
Jag vill inte nedvärdera min vän, eller mannen i hennes liv, men jag blir ledsen av tanken att det kan finnas avundsjuka gentemot något som för mig är så självklart – att följa det jag vet att Gud sagt, även om jag så många gånger brister i det själv. Tack Gode Gud för att det finns nåd!
